Ovanför fribeloppsgränsen tar arbetslinjen slut

Posted on 7 september 2013

0


Idag har regeringen meddelat att fribeloppet ska höjas med 30 000 kronor per år. En student kan efter höjningen ha en årsinkomst på 172 400 kronor utan att studiemedlet påverkas.

Vissa tycker att detta är en viktig fråga. Jag respekterar det, men själv tycker jag att det är en liten fråga. Den berör en ganska liten grupp studenter (8 % av dem), och den ger inga stora konsekvenser för statsbudgeten. Det är dessutom en fråga jag har tröttnat på efter att ha diskuterat den varje år under mina åtta år i studentkårsvärlden. (Det är också den utbildningspolitiska fråga som jag har bytt åsikt i flest gånger, men det är en annan historia.)

Jag tänker ändå skriva om det, och det är för att regeringen har struntat i att meddela hur de tänker göra med avtrappningen av studiemedlet för den som går över fribeloppsgränsen. Det är inte första gången som regeringen låter bli detta, och jag tycker att den aspekten är minst lika viktigt som exakt var fribeloppsgränsen ligger.

Den som har fullt studiemedel idag kan tjäna 142 400 kronor per år utan att studiemedlet påverkas. Om man tjänar mer än det så minskas studiemedlet med 61 % av den överskjutande inkomsten (3 kap. 16 § studiestödslagen). Varje extra intjänad tusenlapp (brutto) betyder alltså att studiemedlet minskar med 610 kronor. Om vi antar att 30 % skatt ska betalas på den intjänade tusenlappen så är nettoinkomsten 700 kronor. Den ökade disponibla inkomsten för varje extra intjänad tusenlapp är alltså 90 kronor.

Det kan man tycka är en ganska stor marginaleffekt, när 91 % av inkomsten går bort i skatt och minskade studiemedel. För den som vill se att studenter arbetar mer borde det vara ett problem.

Men den här regeringen har inte försökt minska avtrappningsgraden. Faktum är att regeringen 2009, i samband med den senaste höjningen av fribeloppet, höjde från 50 % till 61 %. I budgetpropositionen (Prop. 2009/10:1, utgiftsområde 15, sid. 34) skriver regeringen:

Rätten till studiemedel ska som tidigare upphöra helt vid en inkomst om cirka 263 400 kronor per kalenderår (räknat utifrån 2009 års nivå). Som en konsekvens av detta föreslås att den procentsats som studiemedelsbeloppet reduceras med vid inkomst  högre än fribeloppet ska höjas från 50 procent till 61 procent.

Någon mer motivering för detta finns inte i propositionen. I samma stycke text redovisas flera remissinstansers åsikter om fribeloppsgränsen, men inget sägs om procentsatsen. Ingen tycks ha haft en åsikt om detta.

Det kan bero på att den stora parlamentariska studiesociala utredningen hade föreslagit något helt annat. De ville behålla den då gällande avtrappningen på 50 %, men ville också att den bara skulle gälla studiebidraget. Eftersom studiebidraget är en tredjedel av det totala studiemedlet så skulle den disponibla inkomsten minska med 17 %. För varje extra intjänad tusenlapp skulle ökningen av den disponibla inkomsten då bli 530 kronor. En stor skillnad mot de 90 kronor som reformen till slut ledde till.

Det här pratades det inte om då. Det pratas inte om det nu heller. I ivern att höja fribeloppet tror jag att vi glömmer vad som händer precis ovanför den magiska gränsen.

Man kan nämligen tänka sig en annan lösning. Behåll fribeloppsgränsen där den är, på 142 400 kronor, men minska avtrappningsgraden till hälften, 30 %. Då är det visserligen fler som ”drabbas”, men det är ändå meningsfullt att arbeta några extra timmar över gränsen. Effekten på marginalen blir inte så dramatisk och det blir inte så sylvasst viktigt att hålla sig under gränsen.

Vi måste i alla fall begära av regeringen att de berättar hur de har tänkt. För om de spelar ut samma kort igen, en bibehållen gräns för när studiemedlet slutar utbetalas, Då kommer avtrappningsgraden bli 72 procent. Studenten förlorar 20 kronor in disponibel inkomst på varje tusenlapp. Det kan knappast kvalificera som arbetslinje; det är bara dumt.

Annonser
Posted in: Okategoriserade