Studenter som tar ansvar – En liten text om framtidens studentinflytande

Posted on 3 juli 2013

0


Idag håller Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) ett seminarium i Almedalen där det diskuteras framtidens högskola med sikte på 2030. I samband med detta har SUHF släppt en debattbok, en antologi, om framtidens högskola. Jag har fått bidra med ett inlägg om studentinflytandet idag och i framtiden. I mitt inlägg vill jag visa att studenterna idag är en helt integrerad del av hur ett lärosäte styrs och leds. Jag vill också visa att det ställer hårda krav på studenterna och studentorganisationerna att vara trovärdiga representanter för studentrösten, men att det också ställer hårda krav på lärosätena att förstå hur studenter använder sin makt över högskolan, och att studentrepresentanter är sårbara i kravet på att alltid vara representativ för den samlade studentrösten. Jag skriver också om vad som gör studentorganisationer starka, och om hotet när fler och fler studenter inte längre finns på campus.

Det är en debattbok jag skriver i – debatt vill jag ha. Diskutera gärna med mig här eller i något annat medium.

 

***

Studenter som tar ansvar

Den 1 maj varje år tågar studenterna vid Lunds universitet med fanborg och studentsångare till universitetshuset för att uppvakta rektor. Det är ingen artighetsvisit. Studenterna, med studentkårernas ordförande i spetsen, tågar dit för att ställa rektor till svars och framföra sina synpunkter på hur universitetet har utvecklats under det gågna året. Så har studenterna gjort sedan 1844. Man demonstrerar där och då att i mer än 150 år har studenterna kunnat stå upp för sina frågor och påverka universitetets främsta företrädare.

Fast det är klart, idag är rektorsuppvaktningen mest ett skådespel. Studentkårernas ordförande behöver inte stå utanför rektors kontor och skrika; hen kan knacka på dörren och ställa rektor till svars alla veckor på året. Studenterna har representation och rösträtt i alla beslutande och beredande organ på lärosätet. I Sverige finns det lagstöd både för studenternas rätt till representation och att studenterna ska ta en aktiv del i arbetet att utveckla utbildningen på lärosätet. Studenterna styr lärosätena tillsammans med lärare och övrig personal.

Detta är visserligen inte unikt för Sverige. En stor majoritet av Europas länder ger idag studenterna representation i lärosätenas styrande organ. Men ingenstans i världen har studenterna lika goda möjligheter att påverka sin utbildning och sitt lärosätes utveckling som i Sverige. Ingen annanstans är studenterna så väl integrerade i högskolans styrning och ledning. Ingen annanstans är tron på studenternas förmåga att bidra till högskolans utveckling så stor. Utvecklingen som har skett sedan den första rektorsuppvaktningen år 1844 är enorm. Visst kan studenterna uppvakta rektor och lufta sina åsikter en gång om året. Men årets alla andra dagar har man också tillgång till de forum där man aktivt kan påverka lärosätet. Studenterna har en betydande makt.

Därför går det inte att skilja ut studenterna från resten av lärosätet när man diskuterar vem eller vilka som ska bestämma över och ta ansvar för lärosätets utveckling. När en högskola säger: ”Vi är redo att ta ansvar”, då inkluderar det per definition att mer ansvar också ska ligga på studenterna. Kan studenterna ta det ansvaret? Ja, svarar jag. Studentkårerna visar ofta att de har förmågan att bidra på ett mycket konstruktivt sätt till högskolan. Studenterna har lika goda möjligheter som det akademiska kollegiet att lyckas med detta.

Man måste dock inse att studenter har andra förutsättningar, andra styrkor och andra svagheter. Därmed har studenter andra behov för att kunna delta i akademins styrning och göra studentinflytandet meningsfullt. Som lärosäte och som politiker är det essentiellt att ge studenterna de bästa möjliga förutsättningarna att kunna bära ansvaret. Jag tänker här diskutera de förutsättningar som måste finnas på plats för att studenterna ska kunna ta ansvar. Först ska vi se varför studentinflytandet uppstår.

Märk väl att jag här talar om studenterna som grupp. Ansvaret som läggs på studenterna är ett kollektivt ansvar. Parallellt med det kollektiva studentansvaret finns det ett individuellt studentansvar, det som inbegriper ansvaret för det egna lärandet. Det är visserligen en helt annan typ av ansvar än ansvaret för lärosätets utveckling, men tydligt sammanbundet. För att förstå studentens ansvar för det egna lärandet kan man tänka sig hur lärandet skulle arta sig i en situation där studenten saknar ansvar och där hela ansvaret för lärandet ligger på lärosätet. I en sådan situation ska lärosätet mata en student med kunskaper i varje ögonblick enligt en given plan. Med jämna mellanrum kontrollerar lärosätet att studenten har tagit emot de kunskaper som har levererats.

Vi vet att lärandet inte fungerar så. Lärandet är individuellt. Därmed måste den enskilde studenten ta ett ansvar för det egna lärandet. Med det ansvaret följer ett behov av kunna påverka de verktyg för lärande som lärosätet ställer till studentens förfogande. Främst undervisningen, men också stödverksamheter och infrastruktur. Här kan vi tala om att studenterna deltar i kvalitetsutvecklingen av utbildningen. Det helt centrala för att detta utvecklingsarbete ska fungera är mötet mellan lärare och student. Jag vill understryka detta; det är i mötet mellan lärare och student som det viktigaste kvalitetsarbetet sker. Men det är inte allt. Somligt kvalitetsarbete måste handla om strukturer. Då uppstår studenternas behov av att ingå mer direkt i styrningen och ledningen av lärosätet, och detta måste ske genom studentrepresentanter.

Framgången för studentinflytandet i Sverige hänger intimt samman med studentkårernas ställning. Vi har mycket väl etablerade studentkårer med stöd i högskolelagen, och vi har haft det under många decennier. Ur ett studentrepresentationsperspektiv så har kåren två uppgifter: Den ska se till att studentrepresentanter utses och den ska vara det forum där studenter sinsemellan utbyter åsikter om utbildningen och lärosätet. Detta blir trovärdigt genom demokratiska studentkårer. Studentkåren är motorn i studentinflytandet. Studentkårens styrka är inte bara att studenterna inom organisationen kan överföra kunskaper och kompetenser mellan individer, man kan också överföra dessa mellan studentgenerationer. Studenternas största svaghet är varje studentgenerations flyktighet. Man brukar räkna med att det tar ungefär tre år att byta ut alla aktiva i en kår. Genom organisationen finns det en möjlighet för yngre studentgenerationer att lära av äldre. Studentkåren har också möjlighet att se till att det finns sätt att utbilda sina representanter.

Det finns ingen som påstår att ett lärosäte är en enkel organisation. Både studenter och lärosäte har därmed allt att vinna på att studentrepresentanter får insikter i hur lärosäten styrs, och vilka medel det finns för att påverka utvecklingen. Det gäller alla som ska ta del i det arbetet, och särskilt studenterna på grund av sina korta mandatperioder. På samma sätt måste studenternas deltagande i arbetet kännetecknas av att det finns ett ömsesidigt utbyte av information mellan studenter och övriga delar av akademin.

Att studenter ska få del av information av lärosätet är stadgat i högskoleförordningen, men det omvända är också helt centralt. Lärosätesledningar måste bli insatta i studenternas vardag och vad som händer i studentkåren i övrigt.

Ingenting blir framgångsrikt om inte parterna har förtroende för varandra. De gånger studentrepresentanter blir dåligt bemötta i akademin handlar det ofta om att studentrepresentanterna inte anses kunna hantera ”känslig information”, att studentrepresentanterna inte anses vara representativa för studenterna eller att de är okunniga om högskolans förutsättningar. De bakomliggande orsakerna till att misstänkliggöra studenterna kan oftast motas i grind om man ökar båda parters möjligheter att delta i arbetet.

Därmed har vi identifierat fem nyckelförutsättningar för ett fungerande studentinflytande, nämligen (1) studenternas rätt att medverka i beslutande och beredande organ, (2) starka studentorganisationer, (3) utbildning av studentrepresentanter, (4) utbyte av information och (5) ömsesidigt förtroende. Min erfarenhet av lärosäten i Sverige och utomlands är att när studentinflytandet inte fungerar så bra som man vill (ofta är det akademins representanter som är missnöjda) så är det minst en av dessa förutsättningar som brister. Ett lärosäte kan mycket väl ha gett studenterna formella förutsättningar att delta i beslutande organ, men studenterna kan inte ta till vara den möjligheten eftersom de inte är organiserade. Även om studenterna är organiserade kan de försumma möjligheten eftersom de inte har nödvändiga kunskaper. Det är ett vanligare problem i Europa idag att studentorganisationer försummar sin möjlighet att påverka lärosätena än att studenter inte ges representation. Ett lärosäte kan understödja studentinflytandet genom ett konstruktivt moraliskt och (ibland) ekonomiskt stöd till studentkårer. Studentkårerna är motorn i ett välfungerande studentinflytande.

Eftersom studentkårerna är en central aktör kan det vara på sin plats att fundera över vilka hot som vilar över kårerna. Det akuta hotet mot studentinflytandet och studentkårerna idag är inte de formella juridiska förutsättningarna. Det är snarare ett ekonomiskt hot. När kårobligatoriet avskaffades 2010 försvann studentkårernas ekonomiska bas. Kårerna har klarat denna omställning olika bra. Hur många frivilliga medlemmar man har lyckats rekrytera  skiljer sig starkt åt mellan lärosäten. Jag tror inte att dessa rekryteringssiffror säger något om kårernas demokratiska förankring; den beror av andra saker än medlemssiffror. Däremot säger de att många kårer numera antingen är i stark ekonomisk press eller i stort beroende av ekonomiska bidrag från sina lärosäten. Det är ett problem dels för kårens oberoende som studentröst, dels för kårens trovärdighet gentemot sina medlemmar. SFS och SUHF har båda varnat för konsekvenserna. När man erkänner kårernas vikt för högskolans styrning och ledning är en försvagning av kårerna ett allvarligt hot mot lärosätenas förmåga att ta ansvar för sin verksamhet.

Studentkåren och studentlivet i övrigt är oskiljaktigt. Det är uppenbart för alla som befinner sig inom en studentkår men kan vara oklart för den som står utanför. Med framtiden inför våra ögon kan det vara värt att fundera på om det förhållandet alltid kommer att bestå. Förutsättningen för studentkårerna att engagera ideella krafter har alltid varit att studentrepresentation och kårlivet är en del av studenternas sociala liv. Kårerna är inte bara representationsorganisationer.Kårerna fyller en lika viktig roll som social institution. Systemet har fungerat eftersom inskrivningen vid en högskola också har inneburit en inträdesbiljett till studentlivet vid högskolan. Redan idag läser många studenter på distans. Det innebär att man inte har sitt sociala liv kopplat till sin roll som student. Kårens traditionella strategier att engagera studenter fungerar inte på samma sätt på dessa studenter. Det ger kåren, och lärosätet, nya utmaningar.

Man kan förundras över att studenter lägger ett sådant stort engagemang på att förändra den utbildning de själva läser på, när det är nästan säkert att man inte själv hinner få del av de förändringar man genomdriver. Vill man vara positiv kan man tycka att det handlar om studenter som arbetar för det gemensamma bästa snarare än sin egen vinning. Delvis är det nog sant. Men man kan också tänka sig att en student generellt inte har fler alternativ än att ”gräva där man står”. Man är inskriven på en utbildning, gott så. Nu får man göra det bästa av situationen. Om lärosätet ger den studenten rätt verktyg så kan det ge stora resultat.

Samtidigt som missnöjda studenter kan försöka förändra sin utbildning så finns det ytterligare ett mycket starkt påverkansmedel, att ”rösta med fötterna”. En missnöjd student kan byta utbildning. Det är en passiv-agressiv form av studentinflytande som egentligen inte kräver någon form av engagemang för den egna utbildningen. Idag, för en campusstudent, är det associerat med en ganska hög tröskel. Man måste i regel flytta till en annan stad. Om den digitala utvecklingen fortsätter är det dock troligt att man kan byta utbildning med betydligt mindre insatser. Troligen ser vi i framtiden ett ökande antal studenter som läser hela utbildningar genom att plocka ihop kurser från lärosäten i hela världen. En student kan därmed mycket väl befinna sig i Lund och delta i studentlivet i Lund, men läsa vid ett helt annat lärosäte. Det betyder två saker. Först att kopplingen mellan studentliv och lärosäte har kapats. Det betyder också att incitamentet att ”rösta med fötterna” har ökat. Då ställs vi inför nya problem. Dels, hur ska vi få den student som läser vid ett svenskt lärosäte men befinner sig på en annan kontinent att intressera sig för utvecklingen av sin utbildning här. Dels, hur ska vi få studenten att delta i utvecklingen av lärosätet. Vi står inför situationen att studenter inte bara ska rekryteras till Sverige från andra länder, utan också ges ett utrymme i den svenska modellen att styra och leda ett lärosäte. Vi står inför utmaningen att globalisera och digitalisera också det sätt som våra lärosäten styr och utvecklar utbildningen.

På 1800-talet kunde Lunds studentkårs ordförande samla alla studenter på universitetsplatsen på 1 maj och bokstavligt föra studenternas gemensamma talan. Framtiden bjuder oss inte den möjligheten. Att studentinflytandet på 150 år har effektiviserats och förbättrats är tydligt, men kopplingen mellan student, kår och lärosäte är inte längre lika tydlig. För studentkårerna är detta en framtidsfråga som kommer att kräva mycket tanke och mycket arbete. För lärosäten är det ett centralt utvecklingsarbete. Alla som intresserar sig för lärosätenas och den högre utbildningens välbefinnande har allt att vinna på att ge lärosäten och studentkårer de bästa förutsättningarna att klara av detta. Lärosäten, med alla dess invånare, kan ges ansvar. Samtidigt ska akademi och studenter ges förutsättningar för att kunna ta just det ansvaret.

Annonser
Posted in: Okategoriserade