Om att konkurrera om utbildningspengarna

Posted on 22 januari 2013

1


Högskolans misslyckande beror inte på tillfälligheter eller enstaka misstag. Det har sin grund i ett antal systemfel. Ett av de viktigaste rör den ekonomiska styrningen av utbildningen vid universitet och högskolor.

Detta skriver representanter för Svenskt Näringsliv på SvD Brännpunkt idag och skissar på ett förslag på ett nytt sätt för staten att fördela resurser till det högre utbildningen. Man kommer under dagen att släppa en rapport i ämnet. Det är ett balanserat förslag; jag hade väntat mig något radikalare. Där finns principer som är värda att diskutera. Till exempel frågan om man ska använda resurser för att driva kvalitet samt om vi vill ha en utveckling mot mer konkurrens i högskolesektorn.

Dagens resurstilldelningssystem för högre utbildning är i grunden förföriskt enkelt. För varje student som högskolan har under utbildning får högskolan en summa pengar. Om studenten klarar sina kurser blir det mer pengar. (För att inte systemet ska generera obegränsade kostnader för staten så finns det en del spärrar och tak, men det är inte det viktiga här.) Nytt från och med i år är att staten har plussat på en komponent där man fördelar mer pengar till utbildningar som har fått bra resultat i Universitetskanslersämbetets (tidigare Högskoleverkets) kvalitetsgranskningar. Detta är ett nytt grepp; det är konkurrensutsatta medel. Studentpengen beror bara av lärosätets egna prestationer, medan kvalitetspengen beror på om du är bättre än andra.

I Svenskt Näringslivs förslag behålls studentpengen och kvalitetspengen. Man lägger till en examenspeng (mer pengar om studenter tar examen) och en etableringspeng (mer pengar om studenten får jobb).

Resurstilldelningssystemet ska alltså driva lärosätena att öka kvaliteten, öka genomströmningen och öka etableringsgraden på arbetsmarknaden. Var och ett av dessa mål är ju bra, och jag tror att det är väldigt få som tycker motsatsen. Därför tror jag också att alla lärosäten jobbar med dessa frågor. Jag tror på fullaste allvar att alla lärosäten vill uppnå högre kvalitet, högre examensfrekvens och alumner som är rustade för arbetsmarknaden. Skulle då lärosätena på något avgörande sätt ändra sitt arbete om man ska konkurrera med varandra? Kanske lite, men med en uppenbar risk att det inte blir särskillt konstruktivt. Det kan bli mer komplicerat, oöverskådligt och byråkratiskt när det är en generell god kvalitetskultur som vi skulle behöva.

Att koppla pengar till fler indikatorer driver konkurrens mellan lärosätena. Konkurrens kan vara nyttigt i många sammanhang, men jag undrar om det är mellan våra lärosäten som vi ska odla en sådan kultur. Snarare kan det finnas poänger med att vi odlar mångfalden bland lärosätena. Man ska vara medveten om att konkurrensens yttersta konsekvenser är att den som är dålig svälts ut och tynar bort.

Vårt nuvarande system har dock också sina brister och skulle vinna på att filas på. Framförallt är systemet med ämnesbaserade prislappar mer verklighetsfrånvänt idag än när det skapades.  Det kan ändå vara värt att titta på den bärande principen, ett proportionellt system med studentpeng, och jämföra med ett konkurrensbaserat system.

Sen är det klart att lärosätena kommer få det system de förtjänar. Att be om ett enkelt system är också att be om makt. Det finns skäl att ifrågasätta lärosätenas ansvarstagande för kvaliteten i utbildningen. Det ska jobbas på förtroende också.

Annonser