Individen och forskningsmiljön – inför forskningspropositionen

Posted on 2 september 2012

1


När Jan Björklund lät publicera debattartikeln  ”Lägg jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna”, då var det många som ilsknade redan vid det andra ordet och sågade artikeln efter det åttonde. Sedan tog det några timmar, och debatten var på rätt spår igen. Jan Björklund har en avundsvärt effektiv retorik, som ofta kan skymma en mindre effektiv politik. Oavsett hur det är med den saken: Den här gången skymde jantelagsreferensen mycket av politiken i artikeln. Det var synd, för där fanns mycket mer politik än retorik att diskutera.

Man ska som vanligt vara lite försiktig med att dra fullständiga slutsatser innan både budgetproposition och forskningsproposition ligger på bordet, vilket Kåre Bremer (rektor SU) påpekar. På samma sätt är artikeln på DN Debatt naturligtvis skriven för att få satsningarna att låta så stora som möjligt. Detta tillsammans gör att det är svårt att se helheten än. I väntan på en sådan helhet får man kommentera delarna.

Det har hänt saker på fyra år. När Lars Leijonborgs fick presentera sin forskningsproposition år 2008 var hans huvudnummer en satsning på strategiska forskningsområden, alltså forskningsmiljöer där man gör särskilt viktig och särskilt framgångsrik forskning. Björklund talar istället om en satsning på ”elitprogram för yngre forskare”, ”de skarpaste individerna” och ”rekrytering av internationella forskare”. ”[D]et är till den enskilde forskaren anslaget oftare ska riktas, och i mindre utsträckning till institutionen eller påtvingade forskargrupper, forskningsmiljöer eller centrumbildningar.” Det är en avgörande skillnad. Det är ett fokusskifte från gruppen/miljön till individen. I den förra propositionen antogs den framgångsrika forskningen skapas av en framgångsrik miljö. Här skapas den av en framgångsrik individ. Nu tror jag att bilden av den ensamma elitforskaren är vilseledande. Det finns mycket som tyder på att välfungerande forskargrupper är nödvändigt i den stora majoriteten av fall. Det behöver inte betyda att regeringens satsning på duktiga individer är fel. Det stora frågan är hur de har tänkt i nästa steg. Om elitprogrammet bara handlar om att utrusta en antal individer med stora pengar, då är det fara å färde. Om det handlar om att ge de duktiga forskarna möjlighet (och pengar) att utvecklas genom samarbeten med andra, då kan det säkert vara framgångsrikt. Djävulen sitter i detaljerna, och Vetenskapsrådets implementering av detta kommer att vara avgörande. Oavsett vilket: Sastningarna på yngre forskare är mycket välkomna.

Det har diskuterats mycket om denna typ av elitsatsningar systematsikt missgynnar kvinnliga forskare. Debatten var som störst när Delegationen för jämställdhet i högskolan (DJ) presenterade rapporten Hans Excellens. Enligt DJ har olika slag av excellenssatsningar lett till att en miljard i resurser har omfördelats från kvinnor till män. Det är en viktig påminnelse för oss att det finns en strukturell diskriminering av kvinnliga forskare i högskolan. Vi måste arbeta än mer för att komma åt dåliga kulturer i akademin. Men, det behöver inte betyda att excellenssatsningar är fel i sig. Tyvärr är även våra ”normala” resurstilldelningsmekanismer besudlade av detta. DJ har visserligen visat på att excellenssatsningarna har varit särskilt dåliga. Däremot tror jag att det är problem som kan överbryggas. Åtminstone så långt att satsningarna inte gör ont värre. Det är därför oerhört viktigt att Vetenskaprådet tar till sig den kritik som DJ har framfört, så att inte problemen upprepas.

Och så frågan om topprekrytera internationellt. Det är inte fel att lägga fram ett sådant förslag. Det är bara lite… oväntat. Handplockning av internationella toppforskare är idag en etablerad marknad. Att rekrytera topprofessorer blir mer och mer som att köpa fotbollsspelare. Professorerna transfererar då och då, till stigande priser. Det kan bli myclet dyrt, och ofta mer symbolhandling än en verklig kvalitetsstärkande åtgärd. Det finns absolut många situationer där det är starkt motiverat att toppa laget med en internationell toppkraft. Men kan det inte få vara upp till det autonoma universitetet att själva göra den prioriteringen? Det kan ju vara något annat som ett universitet behöver mer än att rekrytera det starkaste CV:t.

 

Läs även mina tidigare kommentarer inför forskningsproppen.

Läs också fler goda kommentarer från olika perspektiv: Erik Arroy (SFS), ”Religionsvetenskapliga kommentarer”, Eva Åkesson (rektor UU), VA, SULF.

Annonser