Meriteringsanställningen

Posted on 21 maj 2012

2


Ekot rapporterar att utbildningsminister Jan Björklund (FP) har satt ner foten om meriteringsanställningen – den visstidsanställning som ska ersätta forskarassistent och biträdande lektor. Jag har tidigare skrivit om hur dumt det är att regeringen går runt den normala ordningen med fackliga förhandlingar om anställningsvillkor. Det förtjänar att upprepas: Om lärosätena ska ha autonomi måste regeringen låta lärosätena och facken reda ut dessa frågor själva. Oavsett vad man tycker i sakfrågan om anställningsformerna så borde regeringens klåfingrighet vara en varningsklocka.

Jag tycker att det ska finnas en meriteringsanställning. Det behövs en tjänstestruktur som stakar ut en karriärväg mellan doktorsexamen och lektorstjänst. Det ”postdoktorala molnet” av osäkra och otydliga anställningar, ibland även återvändsgränder, var en av de avgörande anledningarna till att regeringen tillsatte Befattningsutredningen. Det är väl känt att dagens situation har stora problem. Det tycks såväl lärosäten som Sveriges universitets- och högskoleförbund (Sulf) vara överens om. Konflikten är denna:

Landets universitets- och högskolerektorer önskade sig tidsbegränsade anställningar av ungefär det slag som Björklund nu lägger fram. Men facket ville att det skulle finnas möjligheter att låta visstidsanställningen övergå i fast anställning efter fyra år, om den anställde skött sig bra.

– Vi vill att karriären för unga forskare ska vara attraktiv och förutsägbar, och det är den inte om man satsar på visstidsanställningar. Vi ville ha en tjänst som så småningom övergick i en tillsvidareanställning, säger Anna Götlind, som är ordförande för Sveriges universitetslärarförbund, Sulf.

Och här är jag på fackets linje. Varför skulle det vara mer attraktivt att ha en tjänst utan anställningsskydd än en med anställningsskydd? På vilket sätt är det bättre för forskning och undervisning att lärare har korta kontrakt? Nu ska alltså normvägen till en lektorstjänst vara fyra år doktorandtjänst, två år postdoc och fyra år meriteringsanställning. Det kan betyda tio år eller mer av visstidsanställning hos en och samma arbetsgivare. Det är väl bara i domstolsväsendet och försvarsmakten som man kan hitta något liknande.

Jag har svårt att förstå varför tjänstestrukturen på ett universitet ska vara så himla speciell jämfört med resten av arbetsmarknaden. Man ska välja de duktigaste, sägs det. Men det kan man göra även om man inte har visstidsanställningar. I praktiken betyder argumentet därför att man vill ha enkla vägar att göra sig av med folk vid vissa bestämda hålltider. Det är ett fegt sätt att bedriva kvalitetsarbete, men lysande för den som menar att autonomi betyder att akademin inte ska styras. En mekanisk metod istället för en personalpolitisk kan rädda ett kollegialt ledarskap som inte vill fatta beslut. Jag hör till dem som menar att även en autonom institution behöver aktiv och medveten ledning.

Rädslan för tillsvidareanställningar kanske fortfarande bottnar i fullmaktsskräcken – att sitta med personal som inget gör men som inte kan avskedas. En sådan skräck är nog inte befogad längre eftersom fullmaktsanställningarna är borta nu. Alla anställda kan avskedas, enligt arbetsmarknadens regler. Och det är faktiskt en möjlighet som ska utnyttjas ibland. Visstidsanställningar är bra när man vill snabbreglera storleken på personalstyrkan. Om den möjligheten tas bort kommer behoven att ibland avskeda personal öka. Då ska man göra det, ärligt och snyggt, med medvetna beslut, i dialog med arbetsmarknadens parter. Det kräver en aktiv styrning och ledning av akademin, och det tycker jag att vi ska ha.

Och glöm inte: Anställningstrygghet är faktiskt en konkurrensfördel. Låt Sverige konkurrera med det vi är bra på.

Annonser