Doktorandanställningarna och anständigheten

Posted on 1 maj 2012

1


Regeringen har aviserat att man kommer att förbättra det sociala skyddsnätet för doktorander. I forskningspropositionen kommer regeringen föreslå att den tillåtna tiden med utbildningsbidrag ska kortas från två år till ett år, att doktorander med utbildningsbidrag ska få vara föräldralediga, och att doktorander på stipendium ska vara försäkrade. Det är ett utmärkt förslag och ett gott steg mot goda villkor för alla doktorander. Särskillt den sista punkten, att alla doktorander ska vara försäkrade, är väldigt välkommen. Även om stipendier är en bedrövlig finansieringsform i många avseenden så ger detta ett visst mått av trygghet.

Däremot undrar man ju varför regeringen så envist vill hålla fast vid utbildningsbidraget. Varför lärosäten kan vilja det är uppenbart – det kostar bara hälften så mycket att ha doktorander på utbildningsbidrag än anställning. Men varför ska regeringen klänga fast vid en undermålig finansieringsform?

Utbildningsbidraget är en märklig konstruktion. Idag är utbildningsbidraget på 15 500 kronor i månaden, och det regleras genom en särskild förordning. Man avskaffade faktiskt möjligheten att inrätta utbildningsbidrag 1993, men man införde det igen 1996. Så här står det i 1995 års budgetproposition:

I det statsfinansiella läge som råder är det inte möjligt att tillskjuta ytterligare resurser för doktorandtjänster för att tillgodose behovet av fler studiestödstillfällen. Regeringen avser därför att åter öppna möjligheten att utse nya innehavare av utbildningsbidrag. Häri­genom blir det möjligt att ge fler personer studiefinansiering inom givna belopp, eftersom utbildningsbidragen är betydligt billigare för lärosätena än doktorandanställningar […] Återinförandet av utbildningsbidragen är en åtgärd på kort sikt. Rege­ringen kommer att se över den framtida utfommingen av studiefinansieringen inom forskarubildningen. Avsikten är att förslag om ett nytt och mer flexibelt system skall kunna läggas fram i nästa forskningsproposition.

Det var 17 år sedan. Den statsfinansiella nödlösningen tickar fortfarande på.

Förra året fick jag som universitetsstyrelseledamot vara med och besluta att utbildningsbidraget skulle avskaffas vid Lunds universitet. Efter åratal av studentkamp och ett kort, intensivt upplopp fattades beslutet i stor enighet. ”En anständighetsfråga”, sa universitetsstyrelsen. Visst, det kom upp på agendan igen eftersom universitetets finanser var goda. Men när beslutet väl fattades var det en anständighetsfråga.

I sista änden kokar frågan om utbildningsbidraget ner till detta – anständigheten mot den ekonomiska vinningen. Utbildningsbidraget har bara en fördel: Det är billigare för lärosätet med utbildningsbidrag än anställningar. Lärosätena sparar pengar på doktorandernas otrygghet. Mot det står anständigheten att erbjuda de som undervisar och forskar goda anställningsvillkor och socialt skyddsnät. Nu trycker regeringen tillbaka utbildningsbidraget till ett minimum och blottar därigenom hur perifer och onödig konstruktionen ”utbildningsbidrag” är. Man måste ju undra: Varför gick ni inte hela vägen?

Annonser
Posted in: Forskning, Utbildning