Rankad mot det snäva idealet

Posted on 29 mars 2012

1


Jag gillar inte rankingar av lärosäten. Jag tror att de är en allt för stor förenkling av verkligheten. Att tilldela ett lärosäte ett enda tal som ett allmänt kvalitetsmått ger skenbar jämförbarhet till det som inte är jämförbart.

Men nu finns det ändå rankinglistor, massor med rankinglistor, och man måste då erkänna att en del rankare gör sitt jobb bättre än andra, även om resultaten inte ger några jämförbara slutsatser. Om man nu absolut måste jämföra äpplen och päron så kan man ju använda en metod som är anpassad för frukt. Urank tycker jag är en fruktmetod. Den kännetecknas av flera bra saker. Den är transparent och använder offentliga data från SCB, metoden är publicerad och problematiserad, och det görs rapporter kopplat till varje ranking. Det är värt ett erkännande.

Det betyder inte att resultatet är användbart för någon levande människa. För det är trots allt en jämförelse av äpplen och päron. Titta  bara på totalrankingen:

Topp 5 kommer alla stora ämnesspecifika högskolor: Karolinska institutiet (KI), Handelshögskolan i Stockholm (HHS), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Chalmers tekniska högskola (CHS) och Kungliga tekniska högskolan (KTH). Sedan kommer alla bredduniversitet äldre än 40 år: Universiteten i Lund, Uppsala, Göteborg, Linköping, Umeå och Stockholm. Därefter alla nyare högskolor och universitet.

Vad säger detta oss? Att HHS och KTH är bättre lärosäten än t.ex. Högskolan i Skövde och Mittuniversitetet? Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. För vi kan inte rimligen jämföra KTH med Högskolan i Skövde på detta sätt.

Däremot kan vi med säkerhet säga att de stora ämnesspecifika högskolorna bättre överensstämmer med rankingmakarnas idealbild av ett framgångsrikt lärosäte. Parametrarna är valda på ett sådant sätt att dessa högkolor vinner. Oavsett vad Lunds universitet eller Malmö högskola gör så kan man inte bräcka KI i Urank. LU skulle kunna lägga ner humaniora, teologi och samhällsvetenskap. Då kommer man att klättra ett stycke. Men det är inte en rimlig sak att göra. På grund av förutsättningarna för rankingen är vissa lärosäten förlorare, inte på grund av vad de gör.

Anders Söderholm, rektor på Mittuniversitetet, skriver kort och kärnfullt om detta:

Man tar ett valfritt lärosäte – bara det är gammalt och etablerat – kollar hur det ser ut och så mäter man hur långt ifrån alla andra är. Vips har man en rankinglista där akademiska program är bättre än professionsprogram, där program är bättre än kurser, där campus är bättre än distans och där masterutbildningar är bättre än kandidatutbildningar. Så lägger man till att mycket traditionella forskningspengar från råden är bättre än forskningspengar från myndigheter, stiftelser och företag. Och, ska man mäta hur attraktivt ett lärosäte är tar man förstås bara med program (eftersom kurser ju är sämre än program).

Nu har faktiskt Urank hjälpt mig i min argumentation eftersom de har tagit fram specialrankingar som visar på systemets orimlighet. I rankingen för medicin/vård så delar LU och KI på förstaplatsen (båda har 1,0-1,1 poäng). I totalrankingen har KI 1,3 poäng och LU har 0,6. Skillnaden är att KI sysslar bara med medicin/vård. Vad säger KI:s förstaplacering i totallistan då? Ingenting! KI har ju bara spelat matcher på hemmaplan.

Man kanske skulle avfärda Urank som ett intressant teoretiskt exempel och inte bry sig så mycket mer om det. Men nu är det blodigt allvar. De nyare universiteten och högskolorna är väldigt hårt ansatta. I verkligheten flyttas mycket pengar från lärosäten långt ner i Uranks fruktlista till de längre upp. Jag säger inte att det är Uranks fel, men Urank spär på en uppfattning hos allmänhet och beslutsfattare att kvaliteten hos mindre lärosäten är låg. Och det finns det väldigt lite belägg för. Det spär också på en uppfattning att politiken handlar om att väga hög kvalitet på stora universitet mot regionalpolitik till stöd för ”regionala högskolor”. Det är inte rimligt, för det går utmärkt att argumentera med kvalitetsargument också till stöd för mindre högskolor.

Det är dessutom vansinnigt att prata om regionala högskolor. Av de svenska studenter som påbörjade studier vid Högskolan Dalarna förra året kom 30 % från Dalarnas län*. Bland några andra ”regionala” högskolor  kan nämnas Mittuniversitetet (35 % från Västernorrlands och Jämtlands län*) och Högskolan Kristianstad (46 % från Skåne län). Motsvarande siffror för Lunds universitet (63 % från Skåne län) och Stockholms universitet (73 % från Stockholms län) tyder väl på att dessa är betydligt mer regionala?

*I uträkningen har jag subtraherat bort kohorten ”Okänd”, vilket mestadels är utländska studenter.

Annonser
Posted in: Utbildning