Privat lärarutbildning är bara början – Sverige är helt oförberett

Posted on 21 mars 2012

0


Svenskt näringsliv sponsrar uppstarten av en elitlärarutbildning i privat regi, kan man läsa på SvDs blogg Politik Direkt (även AB, HD m.fl.) I en förstudie ska man skissa på en privat lärarhögskola med Handelshögskolan i Stockholm som förebild. Tobias Krantz, chef för utbildning och forskning på Svenskt näringsliv och tidigare högskoleminister (FP), menar att ett privat alternativ ska höja kvaliteten på lärarutbuildningen. Sverige saknar riktigt vassa utbildningsmiljöer, sägs det.

Initiativet att ge sig an lärarutbildningen är naturligtvis väl valt ur en politisk synvinkel. Lärarutbildningen är starkt omdebatterad, det finns ett politiskt tryck i frågan och allmänheten är intresserad av skolfrågor. Det är lätt för Svenskt näringsliv att väcka debatt, dels om lärarrollen och dels om högskolesektorn. För hur ska man annars tolka det? Svenskt näringsliv underkänner den lärarutbildning som ges på de statliga högskolorna. Budskapet är att statliga högskolor inte förmår ge utbildning med den kvalitet som Svenskt näringsliv efterfrågar.

Därför är det väldigt oroväckande att högskolesektorn reagerar med förvåning över utspelet. Man är helt oförberedd på privata utbildningsinitiativ. Det borde man verkligen inte vara! Svenskt näringslivs elitlärarutbildning må vara tidigt ute, men det kommer fler. Privat lärarutbildning är ett tecken i tiden.

Vi borde inte vara förvånade att fler aktörer vill in i den högre utbildningen. Titta ut över Europa, och du kommer att hitta en mångfald av lärosäten – statliga och privata. I den privata sfären hittar du sedan de som är vinstdrivande och de som inte är vinstdrivande. Bolag, stiftelser och organisationer slåss om marknadsandelar på den stora och växande marknaden för högre utbildning.

I Sverige har vi inte ännu  sett en utveckling med privata lärosäten i stor skala. Det finns ett par skäl till det. Att arrangera högre utbildning har länge setts som en ren statlig angelägenhet. Redan i § 2 högskolelagen sägs att ”staten ska som huvudman anordna högskolor för utbildning […] och forskning”. Sedan har staten tagit fullt finansieringsansvar; vi har aldrig haft studieavgifter. Det betyder att den svenska ”utbildningsmarknaden” aldrig har varit någon riktig marknad. Den har inte varit lukrativ. De privata högskolor vi har idag, de enskilda utbildningsanordnarna, är aningen tillkomna med statlig välsignelse, eller är så små och specialicerade att de inte spelar någon avgörande roll i den nationella högskolepolitiken.

Men saker förändras. Bolognaprocessen har öppnat upp gränserna. Vi måste nu förhålla oss till de privata lärosätena utomlands. Vi får t.ex. in studenter från privata lärosäten på de svenska lärosätena som kan tillgodoräkna sig sina poäng. Globaliseringen ökar samtidigt och det blir lättare för studenter att resa till andra länder. Vi har dessutom infört studieavgifter som tvingar ut svenska utbildningar på en internationell utbildningsmarknad.

Så, varför skulle något hindra t.ex. utländska lärosäten att starta filialer i Sverige? Inte så mycket. Utbildningar kan vem som helst starta. För att få svenska examina måste man förvisso vara godkänd av Högskoleverket, men ingen hindrar lärosätet att utfärda utländska examina som sedan kan tillgodoräknas på ett svenskt universitet. Nu finns det också ett utrymme att ta ut studieavgifter. Finansieringsfrågan är inte längre helt avgörande. Lägg sedan till att regeringens politik är att göra om myndighetslärosäten till stiftelselärosäten; den organisatoriska särarten är på väg bort. Om Svenskt näringsliv startar en privat lärarhögskolestiftelse, vad skiljer då egentligen den från en statlig högskolestiftelse? Regeringen måste förmodligen hantera båda på samma sätt.

Och ändå är vi helt oförberedda. Högskolesektorn och regeringen har ingen aning om hur man ska hantera t.ex. ett brittiskt ”branch-campus” som etablerar sig i Sverige. Kan de få svenska examensrätter? Kan de få HÅS/HÅP-ersättning? Studerar studenterna i Sverige eller i UK? Hur ska man kvalitetssäkra utländska utbildningar i Sverige? (Bolognadeklarationen statuerar ömsesidigt förtroende för examina.) Kan vi bli av med bluffuniversitet? (Sverige har ju inget särskilt skydd för universitetsbegreppet.)

Svenskt näringslivs elitlärarutbildning sen: Ska de få statliga pengar? Hur mycket kan man avvika från examensordningen? Om man inte följer examensordningen, hur ska man bedömma studenternas resultat?

Det är dags att förbereda sig.

Annonser