Högskolestyrelserna

Posted on 16 mars 2012

1


Anders Söderholm, rektor på Mittuniversitetet, skriver på sin rektorsblogg att utbildningsdepartementet tycks ha bestämt sig för hur högskolestyrelserna ska utses i framtiden. Saken gäller den majoritet av varje styrelse som regeringen ska utse, ofta kallade allmänrepresentanter.

2007 drev Folkpartiet, under Lars Leijonborgs ledning, igenom en utnämningsreform som skulle minska den politiska styrningen av högskolorna. Allmänrepresentanterna i styrelsen, som tidigare handplockats av regeringskansliet, skulle nu föreslås av lärosätet självt. Regeringen skulle bara sätta sin stämpel på förslaget, och så skulle saken vara klar. Först senare insåg man ett problem. Uppdraget att föreslå styrelseledamöter hade lagts på rektor. Uppdraget att föreslå rektor låg i sin tur på styrelsen. Ajaj. Rundgång i systemet. Så kunde man inte ha det. Förra året kom därför ett nytt förslag från departementet. Eller, egentligen var det en hel bukett med förslag som alla byggde på att styrelseledamöterna skulle nomineras av en statlig eller regional myndighet. En annan sak de hade gemensamt var att de inte var särskilt bra. Och det var egentligen inte så konstigt, eftersom hela tanken med det nya förslaget var att lägga Svarte Petter på någon annan. Ägaren (regeringen) ville inte utse styrelse av ideologiska skäl, och ägaren ville inte heller låta VD (rektor) göra det eftersom rektor skulle bli för korrupt, och man kunde inte låta verksamheten (lärare och studenter) göra det eftersom alla kollegiala organ redan hade avskaffats i autonomins namn.

Så, i den räcka av tillräckligt perifera aktörer som utbildningsdepartementet har definierat har valet slutligen fallit på landshövdingen. Förslaget är inte optimalt, sägs det, men man har löst problemet.

Är då den mediokra, men genomförbara, lösningen på problemet med rundgången värt besväret? Särskilt som rundgången är det enda problemet. I ingressen till departementets förslagsbukett sägs att 2007-reformen har varit mycket uppskattad eftersom lärosätena har kunnat ta in efterfrågad kompetens i styrelserna.

Jag tycker att det är onödigt att helt koppla bort lärosätena från processen. Det finns två andra presenterade förslag på lösning som inte är ideala, men bättre.

Det första: Att allmänrepresentanterna nomineras av ett kollegialt sammansatt organ på lärosätet, utan inblandning av rektor. Det systemet förordades bland annat i Lunds universitets arbetsordning. Det, tycker jag, skulle vara i linje med utökad autonomi för lärosätet.

Det andra: Att avgående styrelsen, utan inblandning av rektor, utser en extern beredningsgrupp som nominerar en ny styrelse. Det förordades av flera högskolor. Där finns risken för en intern styrelserundgång, men det finns kompetens och kanske ett vidare perspektiv än hos länsstyrelsen.

Det finns minst en högskola i varje län. Låt oss se hur våra landshövdingar tar sig an sitt nya uppdrag.

Annonser