Ansvar i autonomins spår

Posted on 9 mars 2012

0


Universitas, etsi in civitatibus alia aliter ob locorum situm cursumque rerum constitutis, institutum est sui iuris artibus litterisque colendis et provehendis cum scientiae pervestigatione tum docendi ratione.

(Universitetet är en autonom institution i hjärtat av samhällen, som skiljer sig till sin uppbyggnad som resultat av skilda geografiska och historiska förutsättningar. Det frambringar, undersöker, värderar och vidareför kulturen genom forskning och undervisning.)

Detta är det första grundläggande värdet som slås fast i Magna Charta Universitatum, den högtidliga skrift som underteckandes av en lång rad universitet i samband med 900-årsjubileet av Universitetet i Bologna år 1988. Det är den vidast erkända deklarationen om universitetens frihet, och den slår fast behovet av institutionell autonomi redan i första meningen.

”Ansvar” nämns inte en enda gång i Magna Charta.

Det talas väldigt mycket om lärosätenas autonomi idag. Ibland med hjärta och hjärna, men lika ofta i svepande ordalag. Autonomi, självständighet och frihet är inte bara fundamentala värden för akademin, det är också attraktiva begrepp för den som egentliga bara vill säga att det vore trevligt om man kunde få göra som man vill, en slags autonomianarki. Autonomi förs fram av en lång rad aktörer inom och utom akademin, som alla vill väldigt olika saker. Enskilda lärare och forskare, fakulteter, lärosätesledningar, stat och departement, studenter, näringsliv; alla pratar ibland om autonomi för att hävda sin rätt och när de slår uppåt och neråt, åt höger och vänster. Autonomidebatten är farlig, och livsviktig.

Den autonomidebatt som just nu är tydligast är den mellan lärosäten och staten. Den har triggats av regeringens, och då särskilt Folkpartiets, uttalade autonomiambitioner för högskolesektorn. Lärosätena har bett om autonomi, men svaren på tilltänkta reformer är ofta blandat positivt och negativt. Ibland menar man till och med att staten har missförstått vad autonomi betyder. Man får friheter som man inte har bett om.

Just nu lär utbildningsdepartemenet utreda om vissa lärosäten ska lämna myndighetsformen och bli någon form av stiftelser, en tanke som återkommit. Till det yttre ser det ju ut som ett praktexempel på en autonomireform. Ändå vill många lärosäten inte veta av en sådan lösning. Har man missförstått varandra?

Så hur ska man föra autonomidebatten? Jag tror att man måste inse att autonomi inte är en absolut sanning. Begreppet måste tolkas, sättas i kontext, vridas och vändas på. Man måste också inse att autonomi hör samman med ansvar. Bortom högtidligheten i Magna Charta måste autonomin vårdas genom ansvarstagande och lyhördhet. När EUA talar om detta heter det ”accountability”. När SUHF i sitt manifest inför valet 2010 skulle resonera kring detta lät det så här:

Lärosätenas långsiktiga självständighet och ett stabilt regelverk är en förutsättning för att åstadkomma hög kvalitet i utbildning och forskning. Självständigheten måste grunda sig på ömsesidigt förtroende. Ett nytt ramverk med större frihet får inte leda till kortsiktiga ingripanden på detaljnivå. Ett självständigt lärosäte har själv det fulla ansvaret för sin kvalitet. Kvalitetstänkandet inom akademien handlar inte om punktvisa insatser utan om odlande av kvalitetskultur. Extern granskning ingår som en naturlig del i en sådan kvalitetskultur och det är viktigt att rollfördelningen mellan granskare och granskad är tydlig och konsekvent. Målet är inte kontrollen i sig, utan att granskningen bidrar till kvalitetsutvecklingen.

och då har man satt fingret på något mycket viktigt, nämligen vetskapen att universitetet är ett korthus utan sitt förtroende. Kan universitetet inte vinna förtroende hos medborgarna, och därmed i förlängningen politikerna, är autonomin av ringa värde. Utan förtroende kan universitetet inte ”frambringa, undersöka, värdera och vidareföra kulturen genom forskning och undervisning”. Statens förtroende för lärosätet blir nödvändigt för att våga släppa taget och undvika små ingripanden vid motgångar. Lärosätet förtroende för staten blir nödvändigt för att man ska våga ta ut svängarna.

Jag började skriva detta inlägg eftersom jag precis har varit i Skottland med SUHF:s expertgrupp för kvalitetsfrågor, ett land med en helt annan nivå av lärosätesautonomi än Sverige. Det var en kulturkrock. Syftet med vårt besök var att studera hur skottarna organiserar sitt kvalitetsutvärderingssystem. Det är viktigt för vårt kommande arbete med  nationella kvalitetsfrågor. Men ett kvalitetsarbetssystem, kan man tänka, är också en bra termometer på hur det ligger till i förtroendet mellan stat och lärosäte.

Kvalitetsutvärderingssystemet i Sverige måste sägas vara något så konstigt som ett autonomiprojekt med ett inbyggt förtroendehaveri. Staten satsar på ett system för fullskalig kontroll. Varje program ska kontrolleras. Varje examen som inte håller måttet ska bort. Och detta sägs vara nödvändigt för autonomin, eftersom staten inte ska lägga sig i hur lärosätena organiserar sitt kvalitetsarbete. En autonomireform till bokstaven, men autonomidödande i anden.

I Skottland har lärosätena en mycket långtgående organisatorisk och finansiell autonomi; ibland så långtgående att det inte finns i de svenska lärosätenas föreställningsvärld.  Ändå har staten inte sett något behov av ett fullskaligt kontrollsystem. Staten bidrar istället med verktyg för gemensam kvalitetsutveckling av utbildningarna, odlande av kvalitetskultur. Ansvaret för kvaliteten ligger helt på lärosätena, precis som önskades i SUHFs manifest. Det gemensamma system man har, och som koordineras av deras motsvarighet till HSV, är allmänt respekterat och gillat. Ja, många vi träffade är stolta över det. För det är en gemensam produkt. Lärosäten, stat, studenter och andra intressenter har diskuterat fram det tillsammans. Lärosätena känner ägarskap för systemet.

Lärosäten ”skiljer sig till sin uppbyggnad som resultat av skilda geografiska och historiska förutsättningar”, som det heter i Magna Charta. Därför fungerar inte allt här som fungerar i Skottland. Vi kan inte kopiera och vara nöjda. Vi ska arbeta med våra förutsättningar. Men vi ska lära av mentaliteten. Vi ska lära av stoltheten. Vi ska lära av det självklara drivet att vinna förtroende. Det gäller inte minst våra lärosätesledningar, som måste gå före. Det har de lovat i sitt manifest:

Vi vill visa hur vi bidrar till samhällsutvecklingen och hur vi behåller samhällets förståelse och förtroende för att vi fullgör vårt uppdrag.

Annonser