Kompromisslöst emot studieavgifter

Posted on 28 februari 2012

5


När studieavgifter fortfarande inte fanns på svenska lärosäten var det lätt att vara emot dem. Det var lätt att säga nej. Nu är debatten en annan. Det sluttande planet är här. Varje dag blir det svårare att vara kompromisslös.

Lundagårds redaktör Ida Ölmedal skriver i sin senaste ledare att studenterna och kårerna inte tar ansvar för de riktigt stora och omvälvande frågorna. Kårerna behandlar studenterna som egoister, skriver hon, och säger samtidigt att studenterna borde lyfta blicken ovanför kursböckerna.

Studenternas till synes arroganta hållning har en förklaring som upprepas så ofta i kårsammanhang att den börjat misstas för given sanning. Studenternas tid är så kort att förändringarna inte hinner få effekt för dem personligen. […] I andra delar av världen reser sig studenter till kamp för rätten till utbildning och akademins frihet från ideologiska bojor. Sverige är inte befriat från hotet om studieavgifter eller osund styrning från sponsorer, politiker och lobbyorganisationer. […] ibland borde även studenter höja blicken högre än kursböckerna. Ett exempel var när studieavgifterna infördes.

Visst kan man önska att studenterna ibland såg lite längre än näsan räcker. Ofta är det svårt att piska upp stort engagemang för de stora, visionära och ideologiska frågor. Ibland vill man inte ens försöka. Det tar massor med tid. Det är svårt att sätta sig in i. Det tar ofta bort fokus från det som händer i denna stund. Men ibland händer det, och det hände när studieavgifterna skulle införas. Det var en kompromisslös studentrörelse som bjöd motstånd mot reformerna. Det var en rörelse grundad på enkla principer: Ingen ska betala för utbildning i Sverige. Utbildning är ingen vara. Och studenterna hördes i debatten; vi som var med kan vittna.

Man kan önska att studenterna kunde se längre bort över kursböckerna. Men ännu mer kan man önska att de kunde se bakåt. Studentrörelsen har en lång historia, men plågas ändå av stor historielöshet. Det som gällde för några år sedan är lika exotiskt som det som kommer att hända några år i framtiden. Kårpolitiken förankras i detta nu, grundat på de problem som var och en kan se i denna stund. Studieavgifter infördes. Vi som var kompromisslösa tog examen. Om några år har studentrörelsen glömt bort att det en gång fanns en avgiftsfri högskola. Den högskolan kommer att vara exotisk – nästan orimlig att föreställa sig. Den som vill vara lika kompromisslös som vi var, den kommer att vara plågsamt radikal.

I veckan har det debatterats studieavgifter. Karin Wanngård (S), oppositionsborgarråd i Stockholm, skrev igår på SvD Brännpunkt att studieavgiftsreformen var ett misstag och att Socialdemokraterna borde riva upp beslutet om de vinner nästa val. Analysen är riktig, om än inte ny, och jag delar den. Nyttan av att ha internationella studenter på landets lärosäten är större än den lilla besparing det innebär att låta de få som kommer betala för utbildningen. Socialdemokraterna stod bakom införandet av studieavgifter. Wanngård är inte den förste att kritisera detta. För ett år sedan skrev även tidigare utrikesministern Jan Eliasson (S) att avgifterna borde bort.

Det är ändå inte samma debatt som för några år sedan. Det som förr var svart eller vitt: Ja eller Nej till studieavgifter, är nu en förhandlingsfråga. Förr kunde man vara kompromisslös och säga Nej med stort N. Nu heter det:

Jag menar att det är dags att se över avgifterna helt och hållet.

och

Om regeringen inte är beredd att se verkligheten och ompröva sin linje, borde åtminstone Stockholm få gå före i att reformera avgiftssystemet.

eller

Låt staten skjuta till åtminstone en del av universitetens och högskolornas kostnader för dessa studenter. Eller utöka stipendieprogrammen kraftigt.

Och genast är steget kort till den som istället vill säga ”Jag menar att det är dags att se över avgifterna helt och hållet. Om regeringen inte är beredd att se verkligheten så borde åtminstone alla studenter på fristående kurser betala för sin utbildning. Låt studenterna stå för åtminstone en del av universitetens och högskolornas kostnader.”

Det sluttande planet är här. Tyvärr är det långsamt sluttande planet studentrörelsens största svaghet.

Annonser