En forskningsproposition av och med Jan Björklund

Posted on 11 februari 2012

2


I torsdags var utbildningsminister Jan Björklund (FP) ute på banan och skrev på DN Debatt om sina tankar inför forskningspropositionen.

Jag har otur. Det bästa svaret är redan skrivet. Magnus Nilsson, ordförande för S-studenter, har satt fingret på precis det som är fel och obehagligt med Björklunds syn på forskningen i Sverige idag; en forskningssyn som präglas av individualism och elitism. Forskning ser inte ut så. Forskningen är ingen one-man-show. Björklunds hopp står till de bästa och starkaste individerna. En slags forskningens idoler och superhjältar som ska rädda Sveriges konkurrenskraft och säkra välfärden för våra barn och barnbarn, helt på egen hand. Jag tror inte på dem. Forskningen har sina superstjärnor, men det är inte de som bygger landet.

En forskningsproposition är ett statligt monstrum som faller ner över kunskapslandet Sverige vart fjärde år. Det är en enorm apparat, orkestrerad av Utbildningsdepartementet och dirigerad av högskoleministern. Utredningar ska beställas fram, lärosäten ska skriva strategier, forskningsfinansiärerna ska inventera i sina rullor, näringslivet och andra intressen ska göra inspel, och så vidare. Sedan ska alltsamman vridas och vändas och stöpas in i en form som passar regeringens politiska mål. Senast det begav sig var det maestro Lars Leijonborg (FP) som trummade ihop en propp strax innan sin avgång 2008. Nu anförs troppen av tamburmajor Jan Björklund (FP).

Det vi kunde läsa på DN Debatt var Folkpartiets linje. Det var en snäv linje. Kåre Bremer (rektor på Stockholms universitet) skrev på sin blogg att Björklund hade ”ett beklämmande smalt perspektiv”. Och så var det! Allt handlade om satsningar på medicin. Inte ett ord om naturvetenskap, humaniora, konst…

Kåre Bremer fick svar direkt från Utbildningsdepartementet av statssekreterare Peter Honeth i en bloggkommentar:

Kåre,

Jan Björklunds debattartikel handlade om vad vi har för avsikter rörande just den medicinska forskningen i den kommande propositionen, vilket också framgår av artikeln. Självfallet har vi ambitioner också rörande forskning i övrigt. Den beredningen pågår. Bakgrunden till artikeln är självfallet nedläggningen av Astra-Zenecas verksamhet i Södertälje och behovet att markera åtgärder.

Peter Honeth

Gott så. Humaniora, samhällsvetenskap, konst, naturvetenskap och alla andra ämnen är ännu inte förlorade. ”Forskning i övrigt” kommer att få en plats i proppen.

Jag och Folkpartiet är överens om varthän vi vill att utvecklingen ska gå. Självklart är kunskap en viktig tillgång i en globaliserad värld. Självklart ska vi ha en stark utbildning och forskning. Självklart ska Sverige låta tala om sig i världen. Alliansregeringen har gjort en mycket stor ekonomisk satsning på forskning sedan senaste forskningsproppen – 5 miljarder kronor. Det är utmärkt och viktigt.

När Björklund drar upp sina prioriteringar för forskningspolitiken så inleder han med Science For Life Laboratory i Stockholm/Uppsala samt ESS och MAX IV i Lund. Jag vet att jag är partisk här, men jag tror att det är utmärkta satsningar som gynnar stora grupper av forskare. Dessutom tror jag att infrastrukturen och miljöerna gynnar tvärvetenskap, innovation, samverkan och synligheten för forskningen; allt det är viktigt för forskningens framgång.

Elitsatsningarna däremot arbetar i en annan riktning. Björklund skriver:

Prioritera våra bästa forskare.
Forskningsfinansieringen måste lämna jante­lagen bakom sig och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare. Forskningsanslag har hittills i stor utsträckning tilldelats stora projekt med många forskare. Vi bör i ökad utsträckning identifiera de mest framgångsrika forskarna och ge stort stöd till just deras forskning. Särskilda elitprogram bör inrättas.

Vi vet vilka de här forskarna är. De är seniora. De är män. De arbetar i väl etablerade forskningsfält. När de får stora forskningsmedel blir de forskargruppsledare. De som fortsätter forskningen är doktorander och yngre forskare. Delegationen för jämställdhet i högskolan har tydligt visat att excellenssatsningarna har omfördelat stora mängder resurser från kvinnor till män.

Satsa även på talangfulla yngre forskare.
Forskare måste få möjligheter att meritera sig efter att ha disputerat och därför behövs också särskilda insatser riktade till yngre forskare, för att de ska kunna bygga upp sina egna forskningsinriktningar.

Absolut. Trygga anställningar vore en bra början. När man kan förlora jobbet om man missar ett forskningsanslag är man inte så pepp på att söka nya forskningsinriktningar.

Rekrytera utländska toppforskare.
Medan andra länder i krisens spår tvingas till nedskärningar står Sverige starkt. Våra universitet ska kunna handplocka forskarstjärnor från utländska lärosäten och ge dem sådana villkor att de lockas hit.

Idén är alltså att när vi inte kan producera egna nobelpristagare så ska vi plocka hit dem. Det är inget nytt, det är en strategi som tillämpas över hela världen. Just därför måste vi tänka större och klokare. När kan vi locka bra forskare till Sverige? Varför skulle de komma? Det är inte lönerna, den matchen är redan förlorad. Vi ska konkurera med det vi är bra på: Anställningstrygghet, god forsknings- och arbetsmiljö, social trygghet och utvecklingsmöjligheter.  Det gör man genom att stimulera goda grundförutsättningar på lärosätena, inte genom elitprogram.

Avslutningsvis, detta är vad jag hoppas på inför proppen 2012:

  1. Anställning för alla doktorander. Det är ovärdigt att så mycket av Sveriges forskning bedrivs av personer utan fullvärdiga sociala trygghetssystem.
  2. Humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap och konst – de områden som missades mest 2008.
  3. Forskningsbaserad utbildning. Det ska finnas en tanke i forskningspolitiken att forskningen ska komma utbildningen till nytta.
  4. Att den ekonomiska ”brandväggen” mellan utbildningsanslaget och forskningsanslaget tas bort. Mycket av regeringens intentioner skulle bättre kunna genomföras om lärosätena fick flytta pengar mellan utbildning och forskning.
Annonser
Posted in: Forskning